Tag Archives: äta ute

Ljuvligt på Le Rouge

Det händer inte ofta men när det sker blir man desto lyckligare. Var nyligen på Le Rouge och åt en middag som gjorde oss saliga.

Om mina bilder skiftar i rött (och det gör de…) är det en effekt av den atmosfär som vilar över hela matsalen. Så fjärran från all minimalistisk inredning och sparsmakad nordisk design man kan komma. Nedför trappan leds du in i en sammetsinsvept och inbjudande värld som med all sin värme känns som en mycket annorlunda, speciell plats och nästan en annan tid.

Matsalen Le Rouge

Allt är rött rött rött och den mysfaktor som infinner sig i sofforna på Le Rouge är svårmatchad. Skall också sägas att den oerhört vänliga och naturligt trevliga servisen bidrar starkt till att vi känner oss så välkomna.

Jag har ätit mig igenom några av restaurangens menyer sedan Le Rouge slog upp portarna för snart två år sedan. Köket levererar alltid träffsäkert men jag måste säga att just den här kvällen var menyn något alldeles extra.

Vi blir hänförda av vacker presentation, smakfullträffar och vad vi tycker är en fulländat sammansatt meny.

Ammis

Smarrig ammis, rostat bröd med god aubergineröra.

Skaldjursescabeche

Skaldjursescabeche med mango och tomat. Så frisk och delikat med perfekt syra – en inledning som bådar gott…

Kronärtskocka Barigoul

Kronärtskocka Barigoul med spädgrisconfit och parmesanstänger. Tryffeldoftande och underbart ljuvlig. Parmesanstängerna till är nygräddade och har en het chilismak som matchar soppan utmärkt. Köket briljerar och vi väntar med spänning på varmrätten…

Röding Cardinal

… som inte på något vis gör oss besvikna.

Röding Cardinal, ugnsbakad med sparris, spenat och hollandaisesås. Det är så här en rätt där allt bara stämmer smakar. Enkla, rena smaker – som bekant är det raka och ärliga ingen självklarhet ens på finkrogen. Men här praktiskt taget slickar vi våra vackra tallrikar för allt är så tokgott att vi inte vill att det skall ta slut.

Ostar

Jo, helt korrekt… jag var halvvägs in i ostarna innan jag kom ihåg att fota, tallriken var betydligt snyggare när den kom in. Visst är jag glupsk men mitt svikande minne kan också delvis ha sin förklaring i de utmärkta vinval duktige sommelier Niklas presenterade kvällen igenom.

Lovely äpplen

Kryddkokta oktoberäpplen med vaniljsås, choklad och smulpaj.

Jag är så glad att jag inte bytte ut desserten, som jag från början tänkte göra – är nämligen inte överförtjust i inkokt frukt. Men – jag älskar välgjorda desserter och just den här är den bästa variant på äppelpaj jag ätit på länge, nej faktiskt någonsin. Krispiga pajsmulor, perfekt (och mycket gott) kryddkokt Åkeröäpple, ljuvlig vaniljsås och ett tunt chokladflarn – några av mina favoritsmaker på en och samma tallrik. En fröjd för öga och gom och en dessert att dö – eller leva för…

Kökschef Marco Baudone med personal levererar med konstant hög kvalitet och varje besök på Le Rouge är en garanterad matupplevelse.

Le Bar drinks

Mätta, belåtna och förtjusta leds vi upp till Le Bar via den trappa som inom kort kommer att länka samman Le Rouge och Le Bar. Baren gör grymma drinkar och J och jag tog varsin avslutande och var överens om att mycket bättre än så här blir det inte. En toppmiddag avrundad med en av stans bästa drinkar.

Nu byter stället strax skepnad och vi hoppas på fortsatta fullträffar i kök, servis och miljö.

Sugen på mer matinspiration? Kolla in Danyel Couets urläckra bok “Danyel Couets Paris”.

Danyel Couets Paris

Förförisk fredag på El Diablo

Min fredagskväll gick i rött, rött som i en renkalvrostbiff att dö för och drinkar i varierande rödskala.

Om receptet på en lyckad utekväll stavas sköna vänner, mat som får dina tastebuds att göra volter och vällustiga drinkar var min kväll perfekt.

I bästa tänkbara sällskap befann jag mig på El Diablo. Vi hade bord tidigt (vid 6) och om man vill starta kvällen med konversation mellan tuggorna är en tidig sittning att föredra. Senare höjs volymen, matsal och klientel byter alltmer skepnad och har framåt niotiden övergått mer till en bar i tequilans tecken (eller töcken…).

Visst måste man dricka tequila på El Diablo som innehar ett av Europas största sortiment (ca 50 sorter) av 100% agave tequila. Vi beställer classic Margaritas och alla intygar samstämmigt att detta är något helt annat än de creepy tequilaupplevelser många av oss bär på. Detta är kanske den godaste Margarita jag druckit och hade det inte varit för att maten var på väg hade fler följt på den första.

eldiablomarg
Gudomlig…

El Diablo bakar sitt eget bröd som är en annorlunda liten bekantskap bakad på chili, kakao, russin, aprikos och sirap. Det hårda brödet, också egenbakat, är det godaste i hårdbrödväg vi smakat på länge.

Oväntat (och därför än mer välkommet) serveras en helt bedårande liten ammis. En utmärkt Crème Ninon spetsad med ett uns chili samt en liten Västerbottenskapelse med löjrom.

eldiabloammis

Majoriteten av oss väljer renkalvrostbiffen vilket vi inte ångrar en sekund. Renkalven är inget mindre än fantastisk med en rotfruktscréme, tryffelsmaksatt viltbuljong, rökt potatisfondant och Karljohanssvampcréme smaksatt med portvin. Vi jublar och mumlar njutningsfyllt om vartannat och är ense om att köket lyckats förena rena, enkla smaker på ett sätt som får oss att glupande skrapa tallriken blank.

eldiabloren

Lammtunnbringan är också läcker, rullarna är fyllda med citron, chili och salvia och serveras med lammkåldolme, potatiskaka med getost, picklad pumpa samt en kanel och vitlökssky.

eldiablolamm

Tillvarje rätt hör en tequila-rekommendation. Vi planerar en lång kväll och kommer att gå vidare efteråt så till maten håller vi oss till vin (Tautavel Réserve 2007, Gérard Bertrand).

I kväll är det lagom med tvårätters. Vi skall få plats med fler smarriga drinkar så vi beställer in desserter.

Crema catalana med apelsin och vitchoklad med blåbärssorbet och citrussallad smaksatt med tequila var enligt E frisk och god.

eldiablocrema

Mangopannacotta med glass på tonkaböna och citrongräs serverad med romkokt ananas och limecoulis. Glassen på tonkaböna var bra (jag är förtjust i tonkaböna), pannacottan kunde haft mer mangokaraktär eller följts åt av något mer okynnigt. Limecoulisen och ananasen hjälpte upp och gav lite sting men vi hade gärna sett att något mer hände på tallriken.

eldiablopanna

Har du inte smakat Jürss Mejeris granbarksost ännu väntar ljuva stunder. Den är helt ljuvlig, runt osten sitter en ring av granbark som ger en otroligt fin karaktär. Köper du hem en hel ugnsvärmer du hela osten och äter den sedan smält som en fondueost – gudagott…

L är ostfantast och dyrkar just denna ost så hans val var givet. El Diablo serverar sin granbarksost lätt värmd och med rödlökschutney och grissini. L som var helt såld även på det hårda brödet bad om mer till osten, som han helst hade velat ta in hel av…

eldiabloost

Drinkar efter maten följde och även dessa var helt outstanding. Några ingredienser saknades i de drinkar vi ville beställa men man kom snabbt med alternativa förslag som förmodligen var minst lika bra. Suveräna var de i vilket fall.

eldiablodrink

Vi kunde ha valt att stanna, bytt till barhäng och fortsatt sörpla grymma drinkar men hade rastlösa ben och lämnade El Diablo i ett mätt och glatt tillstånd. Höjdpunkterna var definitivt renkalven och de grymma Margaritas kvällen som inledde kvällen.

Där för- och varmrätterna håller ett relativt högt prisläge för en mellanklasskrog är desserterna prisvärda. Renkalven som regerar menyn och även är dyrast förtjänar sina 290 kr och desserterna för 79 kr/styck och ostarna för 45 kr/bit är klart prisvärda. Vi tycker det är så det skall vara, priserna skall vara anpassade efter kvalitet, arbete och smak.

Mest överraskande = de superba ammisarna
Godast = renkalven och granbarksosten
Det vi kommer tillbaka för = stans bästa Margaritas

Servisen är sympatisk, vänlig och påpasslig. Allas rätter levereras med timing. Glasen fylls på tätt och is till vattnet kommer på två röda när vi ber om den.

Det är något som är lätt förbryllande med El Diablo, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör mig konfunderad. Kanske är det mixen av en trivsam men oväntad lokal, rätter som är lysande, rätter som är mindre lysande, finkrogsammisarna, drinkarna, stämningen… Jag vet inte exakt vad det är. Kanske bara den där känslan av att konceptet inte följer alla givna mönster. Är inte säker, så – jag kommer tillbaka och försöker ta reda på vad det är som förbryllar.

Nyfiken på vart och hur kvällen slutade? Följ med…

eldiablomatsal

Mancini del 2 – wine me, dine me

Alla krogar borde vara lika personliga, varma och välkomnande och arbeta med lika stor yrkesstolthet som man gör på Mancini. Här får gästen husets totala uppmärksamhet och köket levererar – varje gång.

Claudio Mancini

 Claudio Mancini har drivit restaurang Mancini i snart 30 år. Outtröttlig strävar Claudio ständigt efter bästa möjliga kvalitet och med hjälp av kökschef, Ino Panaro, presenteras alltid genuint italienska rätter från Italiens skilda regioner.

Claudio & Ino

Claudio Mancini & Ino Panaro i köket.

Jag har äran och nöjet att få leverera olivolja och balsamico till Mancini och besöker dem därför ganska ofta. Eftersom maten är beroendeframkallande gästar jag (minst) lika gärna som jag levererar.

Just den här kvällen var vi hitbjudna av goda vänner som själva är Italien-kära. De har rest mycket i Italien och älskar liksom vi landets varierade och vackra mat. Köket & servisen som gärna överraskar med specialkomponerat föreslår att vi skall ta in lite av varje så att alla får prova på många smaker. Mycket av det vi får smaka finns inte att beställa på menyn.

När rätterna kommer in, den ena mer väldoftande och vällagad än den andra är jag och mitt sällskap saliga. Allt är fantastiskt och jag får sannerligen hålla igen för att inte bli mätt i förtid. Jag vet ju att på denna rätt följer nästa som kommer att smeka mina smaklökar ännu mera medhårs.

Vi dricker husets egenimport Il Grigio Riserva Sangiovese 2004 och Zenato Valpolicella Ripassa Superiore 2007, bra val som matchar maten perfekt.

Grymma ostron & småplock

Gratinerade ostron med bladspenat och taleggiosås och Parmigiano, bruschetta con guanciale, pancetta con scamorza affumicata,  grillad paprika med vitlök och persilja i vår härliga Extra Virgin olivolja Villa Zottopera, Rosso som även serverades till brödet. Ostronen var makalösa och scamorzan för oss tillbaka till vår senaste Italien-resa.

Antipasti

Bröd – piadina, parmaskinka S. Ilario, Felino, Strolghino, salami av åsnekött, carpaccio på gödkalv med ruccola och hyvlad Parmigiano. Samtliga av högsta kvalitet och smakmässigt toppbetyg.

Citrusmumma

Neutraliserande citrondrink, läskande god.

Claudio visar rödlök

Claudio visar oss den speciella röda italienska lök köket använder.

Risotto Frutti di Mare

Risotto Frutti di Mare med vongole, musslor, scampi, polpo, sepia. Underbart krämig med friska smaker från havet.

Il Coniglio Antico

Il Coniglio Antico, kaninsadel med kapris från Pantelleria och Taggiasche-oliver från Ligurien med Trevisanosallad-risotto. Kanin är underskattad, underbart mör lindad i pancetta med god sälta från oliverna och sidenlen risotto.

Lovely cheese

Fantastiska ostar, taleggio med kastanjehonung och rostade pinjenötter, robiola från Piemonte (gjord på ko-, get- och fårmjölk) med balsamicojordgubbar, stracapra (färsk getost) med cipolle di Tropea (marmelad från Kalabrien), gorgonzola och pecorino Fiore Sardo DOP.

Delizie

Specialdessert för två, vi orkade inte varsin dessert och blandar gärna smaker… Pannacotta, La Delizia al Cioccolato där innanmätet av Amedei-choklad flöt ut just på det rätta sättet – ljuvlig samt Ino´s hemlagade vaniljglass.


Har du inte upplevt Mancini ännu?  Gör det – risken att du blir besviken existerar inte.

Mancini´s hemsida

Mancini del 1 – lunch på riktigt

Mancini får du ständigt känslan av att de hackar, bryner och bakar just för dig – där, då och närhelst du vill.

Två steg från köket där de mest ljuvliga dofter letar sig fram till vårt bord och in i våra sinnen och ett steg från vad jag numera vet kommer att vara lycka på en tallrik är vi beredda på ännu en utsökt måltid på säkra Mancini.

Restaurangens lunchankare Tina rekommenderar dagens fångst som är torsk (vildfångad från Nordatlanten). Vi bestämmer oss direkt – torskrygg får det bli.

mancinilunchtorsk
Torskrygg med pumpa- & ingefärssås, krispig potatis och grillad zucchini & sparris.

Sällan har jag ätit en så god lunch, torsken är heaven on a plate – perfekt tillagad, tillbehören utmärkta och trots att just pumpa och ingefära är två av de smaker jag på grund av vissa specifika skäl har lite svårt för, är såsen just den rätta för fisken.

Torsken är så underbar att vi förenas i ett åh, ah, wow… Helt klart bland den bästa bit fisk jag ätit – och på en lunch, du förstår ju varför jag är förälskad i Mancini… Allt är pinfärskt och de enkla, rena smakerna så äkta.

mancinilunchglass

Vår hjälte i köket, Ino, bjuder på sin hemlagade glass (eget recept), vanilj, choklad, nocciola och melon. Himmelsk avslutning på en fantastisk lunch.

Följ med mig ut i köket i Mancini, del 3.

Personligt på Le Rouge

Sugen på franskt finkök? Besök Le Rouge och blir varmt välkomnad av kökets vällagade rätter, stans trevligaste servis och starta eller avsluta med suveräna drinkar i baren.

5-rättersmenyn med fransk prägel byts varannan vecka. Även á la carte-menyn erbjuder en mängd lockande alternativ. Köket skapar rätter med omsorg och elegant enkelhet och använder OliOli´s olivolja och balsamico för den sista lyxiga touchen.

Varför Göteborg?

Varför inte? säger jag. För några år sedan bodde jag i Sjöstaden, ett växande mastodontprojekt som aldrig verkar sluta breda ut sig. Vårt hus låg då längst ut på Sickla Udde men är numera omgärdat av nya, och åter nya huskroppar.

Då kunde Göteborg med sitt guldläge vid kanalen varit vår kvarterskrog. Så blev det aldrig, mestadels för att vi mer eller mindre flyttade ut när de flyttade in. Jag har besökt krogen efteråt och det har varit med blandade känslor. Kvaliteten har skiftat fast personalen har alltid varit trevlig. Enligt min kompis A, som bor granne med Göteborg, har de snäppt upp sig och serverar många gånger grymt käk.

Igår kväll bokade C och jag date på Göteborg. Vi har inte setts på hela sommaren så vi hade mycket att avhandla. Servisen är personlig och charmigt småroliga. Efter snabb placering får vi vänta ett tag på att få beställa. Just i kväll spelar det mindre roll för tiden går fort, även om vi är lagom utsvultna.

C väljer Hamburgare med mozzarella, bacon och klyftpotatis. Burgaren serveras med ciabattabröd. Överdelen är lite hård och svårsmält men annars är C nöjd.

goteborgburger

Jag väljer Majskyckling med ört- och parmesanpolenta med ostronskivling och citrussky. På det hela taget en god rätt, jag hade önskat mig en lite fastare polenta och något som bröt i en rätt som är oväntat kraftig. Kycklingen är dock saftig och såsen mustig.

goteborgkyckling

Regnet gör att borden ute är tomma. Matsalen är dock fullsatt och trots att vi hamnar bredvid ett minst sagt bullrigt sällskap har vi trevligt och Göteborg känns hemtrevligt, livligt och levande.

Nu till det som gör ett besök på Göteborg nödvändigt – desserterna. Jag som älskar crème brûlée men är tveksam till mjölkchokladinslaget väljer den ändå, låter lite halvmärkligt men jag måste ju prova.

goteborgbrulee

Jag lovar – den är alldeles för liten, jag hade kunnat äta skopvis. Otroligt perfekt och helt i avsaknad av min dessertskräck – bismak av andra kylvaror… Till brûléen serveras en liten fruktsallad bestående av apelsin (allt vitt bortskuret) och jordgubbar. Helt perfekt avrundning.

C väljer Passionsfrukts-pannacottan med färska bär. Också denna är len, fräsch och god.

goteborgpannacotta

Priserna är helt ok, särskilt prisvärda är desserterna som är kvällens höjdpunkt. Jag håller med A, det verkar onekligen som om Göteborg bott in sig och slipat till sig sedan min tid i Sjöstaden. Jag som ständigt beklagar mig över bristen på krogar utåt Värmdö (det duggar sannerligen inte tätt med kvarterskrogar där jag bor…) skulle inte alls ha något emot att ha Göteborg nästgårds och slinka in på en drink, för en middag eller varför inte en helkväll.

Ljuvlig lax på Carl Michael

För en tid sedan var vi på Carl Michael ute på Djurgården. Har inte varit där sedan Roland Persson med son tog över men måste ju prova.

Läget är ju lite halvknepigt mittemot Grönans stora ingång men väl inne i restaurangen hörs inget av tivoliröjet mittemot.

På Carl Michaels meny blandas svenska klassiker som blodpudding, kåldolmar och köttbullar med mer innovativa inslag, som de rätter vi väljer.

cmsparris

Tysk vitsparris med enrisrökt lax & äggröra. Sparrisen var ljuvlig (det var sparrissäsong vid vårt besök), laxen kom in kallrökt och serverades med forellrom, stekt kavring och äggröra.

Den här rätten lägger jag till min lista över vad som skall ingå i min sista måltid. Så överjordiskt perfekt i varje del, mjäll vitsparris som ihop med laxen och äggröran bara smälte i munnen. De små stekta kavringsmulorna som topping var utsökta och med lite finhackad gräslök och dill var denna anrättning något av det bästa jag ätit – någonsin. Enkelt men perfekt.

cmlax

Den brödkryddade laxen var bara snäppet under i smaksensation. Serverades med antingen grym potatispuré eller ångkokta spänstiga primörer. Vi tog en puré och en grönsaker och delade, båda var lysande. Laxen, inlagd i stötta brödkryddor och grillad i ugn kom med fänkål på toppen. Helt makalös konsistens på hela rätten, smakerna känns svenska och klassiska men med en ljuvlig touch.

Ett besök rekommenderas varmt. Personalen är trevlig och vänlig, vissa av dem känns igen från Berns.

Telegraf – mindre än vad vi hoppats på

Bor man som jag utåt öarna vet man att det är tunnsått bland krogarna när man passerat Danvikstull. Telegraf ligger nästan på gångavstånd hemifrån mig och skulle kunna vara ett naturligt vattenhål. Förr var restaurangen ökänd för att låta gästerna vänta oförskämt länge på sin mat. Vid tidigare besök har denna väntan gjort oss irriterade och varit det mest bestående minnet när vi lämnat krogen.

Restaurang Telegraf ligger i Kummelnäs vid Halvkakssundet som är den smalaste delen av farleden mellan södra Lidingö och Nacka och infartsleden till Stockholm.

telegrafsign

Backen ned till Telegraf är lång och ganska brant. Halvvägs nerför backen när träden glesnar skymtar sundet och det glittrande vattnet med tät båttrafik.

telegrafbacke

Har inte besökt Telegraf på ganska länge men nu ville vi kolla status. Läget är ju svårslaget och utsikten grym. Det finns ett antal bord på en brygga (modell större) och härifrån blickar man ut över skärgårdsbåtar, seglare och är vädret som idag njuter man av stekande sol och fläktande bris.

telegrafbord

Telegraf öppnar vid 15.00 på söndagar och vi är först på plats. Matsugna kollar vi menyn som är relativt kort men verkar genomtänkt. Båda fastnar trist nog för samma rätter, Toast Telegraf till förrätt och Oxfilé till varmrätt.

Telegrafs toast är en variant på Toast Skagen med en tunn skiva vitt bröd under en timbalformad röra av lime- och örtmajonnäs med räkor och kräftstjärtar toppad med Avruga caviar. Serveras med blandsallad och vad vi antar är balsamicocréme. Äkta balsamico är det inte så antingen créme eller egen reduktion för den är oerhört, och för, söt. Men – på det hela taget en god rätt, röran är lite väl blöt men annars bra.

Vi undrar dock över storleken på toasten. Man kan välja på halv och hel, jag väljer halv och M hel. Ändå ser vi ingen markant skillnad mer än på notan där skillnaden är 50 kr.

telegrafskagen

Servisen är alert och trevlig. Än så länge finns ingenting att anmärka på vad gäller väntetiden. Allt har hittills kommit in i rätt ordning och vi har fått vad vi bett om. Brödet är bra, visserligen bake-off (får vi veta) men ändå gott. Man kolsyrar sitt eget vatten och vi får citron utan att behöva be om det och is (efter att vi bett om den).

Så kommer varmrätten ut och ser vid första anblick trevlig ut. Vi har tillfrågats hur vi vill ha vårt kött – medium för båda. Vid första tuggan inser vi att man lämnat den stackars köttbiten varm alltför länge och den är helt genomstekt med en ynka liten rosa strimma inuti.

telegrafoxfile

Till köttet serveras potatis i skivor, tveksamt konstaterar vi att det kan vara sötpotatis – smaken är söt men det kan vara sherrysåsen eller pensling av annan sötma, svårt att avgöra. Köttet är alltså overdone och smakar inte särskilt mycket i övrigt. Såsen är extremt söt och präglar hela rätten. Den friterade serranon är visserligen salt men klarar inte av att balsansera upp allt det söta. En och annan syltlök tittar fram och ärtskott, körsbärstomat och några tunt skivade champinjoner har också letat sig hit.

För 295 kr hade vi absolut väntat oss mer. En rätt med “finkrogspris” skall hålla god kvalitet och kännas arbetad. Det gör tyvärr inte Telegrafs oxfilé. Vi ser en massa hamburgare komma ut ur köket, de flesta verkar välja detta enklare alternativ och vi börjar förstå varför.

Utan att ha provat de övriga rätterna på menyn tror jag att det bästa är att hålla sig till de mer okonstlade. Fiskgrytan brukade vara riktigt bra – den finns kvar, hamburgaren och kanske deras salad Niçoise är värda att testa.

Jag är uppriktigt bedrövad för jag hade verkligen hoppats på en egen “kvarterskrog” i skärgårdstappning. Allt gick ju så fint tills varmrätten kom in och vi ledsamt nog tvingades jämställa resten av vårt besök med den nedförsbacke vi snart skall ta oss uppför igen. Downhill alltså och trots att vi druckit mineralvatten genom hela middagen landar notan på strax under tusenlappen.

Jag längtar till Italien…

I lördags var jag i Italien. Ok, kanske inte helt sant men matmässigt definitivt så nära man kan komma utan att lämna landet.

Det italienska köket ligger mig oerhört varmt om hjärtat. De skilda regionernas specialiteter som bara finns just i lokalområdet och ingen annanstans. Jag är förälskad i landet som generöst bjuder den ena läckerheten efter den andra och varje gång jag lämnar Italien känns det som om en del av mig måste stanna kvar. Restaurang Mancini på Tunnelgatan låter oss stilla vår hunger och törst när längtan efter vackra Italien blir för stor.

mancini_matsal

 Huset Mancini ligger i är från sent 1800-tal och i matsal och vinkällare har man bevarat och tagit fram originalmaterial som smälter väl in i ställets nya inredning. Nyligen byggdes matsalen om, de klädda träpartierna mellan borden togs bort och lämnade plats för glasskivor som ger ett mer luftigt, ljust och öppet intryck.

mancini_room

Claudio Mancini som sedan -81 låter oss uppleva sitt Italien driver sin restaurang med erfaren och träffsäker hand. Förmågan att knyta till sig duktiga medarbetare och förlita sig på deras kunskap och tillgångar är viktigt för varje krögare och att Claudio lyckats med konststycket är vid varje besök helt uppenbart. Mancini är certifierad Slow Food-medlem och utsågs till “Bästa italienska restaurangen i Sverige” av Accademia Italiana della Cucina.

Så fort du äntrar Mancini känner du dig välkommen och en varm och hjärtlig servis guidar dig genom kvällen.

Vi välkomnas med ett glas champagne och får gott om tid att lystet ögna igenom meny och vinlista.

 mancini_mia

Stort plus för utförlig och inbjudande skriven meny. Gillar du italiensk mat och känner till Italiens olika regioner och vad de representerar gör menyn dig lycklig.

mancini_elio

Restaurangchef och sommelier Elio Beffa är inte bara oerhört sympatisk, ett stort matsalsproffs och underhållande. Elio är någon som alla restauranger borde ha i matsalen. Med stort kunnande och engagemang är han en utpräglad serviceperson med pondus och ödmjukhet.

Continue reading Jag längtar till Italien…