Tag Archives: la Bora

Kung Bore vs la Bora

Mina bekanta som är italienare säger – du har inte upplevt äkta vind förrän du varit i Trieste. Dagen innan jag drar till Trieste levererar jag olivolja till Mancini och kökschefen Ino (som just besökt sina hemtrakter i Puglia och ätit 140! sjöborrar) varnar – la Bora är inte att leka med, var försiktig. Claudio Mancini kontrar med att jag måste stoppa stenar i fickorna för att inte blåsa bort. Ingenstans i Italien är vindstyrkan så kraftig som i Trieste, den är vida känd och bör respekteras.

Nu är det inte la Bora som får mig att åka till Trieste utan Olio Capitale, en stor olivolje- och delikatessmässa där cirka 200 producenter visar upp sina produkter och letar köpare.


Olivoljebaren på mässan

Jag har aldrig tidigare varit i en italiensk stad som ligger så långt österut. Utanför planets fönster gnistrar de bländvita, snötäckta Dolomiterna. Mäktigt och vackert. Utan förvarning dyker vi blixtsnabbt in i mjölkvit, ogenomtränglig dimma. Planet kastar oss från sida till sida och jag som inte ens är flygrädd klamrar mig omedvetet fast vid armstöden. Ser ner på mina händer och noterar att knogarna faktiskt vitnar.

Efter en evighet (minst 5 minuter…) hörs kaptens röst, på italienska, tyska och engelska – landning om 15 minuter. Molnen skingras och där breder Friuli-Venezia Giulia ut sig. Trieste ligger precis invid vattnet och har en fascinerande och turbulent historia.

Staden har varit under österrikisk belägring fram till första världskriget. Under andra världskriget invaderades staden av slovener, sedan av tyska nazister för att slutligen tillhöra Jugoslavien. Alla italienska invånare var tvungna att emigrera till andra regioner. De italienska områdena kontrollerades av den amerikanska armén (likt Berlin) fram till 1954. Trieste är med sitt geografiska läge precis vid den slovenska gränsen, och sin historia, på många sätt annorlunda än övriga Italien och med namn som Sežani och Križ är närheten till Slovenien påtaglig.

Vi landar äntligen och på väg in till Trieste blir jag betagen i vita klippor, djupblått vatten och det vackra och annorlunda landskapet som susar förbi.

Olio Capitale är stor, mycket större än jag anat och jag blir direkt tilldelad en tolk som kommer att följa mig under hela mässvistelsen. Tolken heter Alice och är ett under av hjälpsamhet, vänlighet och perfekt engelska. De flesta producenter talar ingen eller mycket lite engelska. Alice är min trogna följeslagare och utan henne hade dagarna i Trieste varit betydligt knepigare.


På delikatessjakt…

Under två fullspäckade dagar speed-datar jag – i B2B-form. En mängd otroligt trevliga, ödmjuka och duktiga producenter presenterar sig en efter en. Jag lyssnar, frågar och kollar priser och villkor. Många oljor är tillräckligt intressanta för att falla mig i smaken.

Men – för att inleda ett samarbete krävs ju att allt stämmer och jag är kräsen. Självklart skall olivoljan vara något alldeles speciellt, inte bara av bästa kvalitet, jag måste verkligen känna att den sticker ut, att den tillför något. Förpackningen skall vara snygg, etiketten skall vara stilren och utstråla kvalitet och god smak. Skall den sälja på butikshyllan måste flaskan tilltala ögat, tyvärr räcker inte ett fantastiskt innehåll…

I övrigt måste priset vara det rätta och dessutom skall kemin med producenten stämma. Detta innebär att de flesta faktiskt faller på mållinjen. Självklart skall som i all dating förstås känslorna vara ömsesidiga, producenten skall även tycka att jag är ett gott parti!


Familjen Tonti från San Marcello


Duktig producent från Sicilien


Driven, prisvinnande kroatisk producent

Under mässdagarna hölls olika föredrag. Olika kockar och lokala matprofiler demonstrerade tekniker och bjöd på provsmakning av upplagad mat.

Fredag kväll går jag vilse på väg från restaurangen (som förresten var väldigt lokal men ganska kul). Trieste är mycket större än jag väntat mig och även om hotellreceptionisten försäkrat mig att Trieste är hur säkert som helst, här har aldrig hänt ensamma tjejer någonting (hmm, låter något märkligt) känns bakgatorna en aning dystra och när jag i tio minuter blivit uppvaktad på avstånd av en ivrig italienare som till slut närmar sig och insisterar på en kopp kaffe skärper jag till mig och hittar till slut tillbaka till hotellet. Inga spår av la Bora…


Pasta på lösvikt

Även om inte jag hann med några omvälvande krogbesök fanns det några ställen jag gärna skulle pröva. Kanske nästa gång… Glassbarer fanns lite varstans, livsfarligt och underbart!


Glass- och jazzbar nära Riva III Novembre


Mittemot hotellet låg en ekologisk glassbar med ljuvligt krämig glass i alla upptänkliga smaker.

Jag börjar misstänka att la Bora inte existerar och är en stor överdrift. Gatorna är stilla och inte en tillstymmelse till minsta vindpust så långt ögat når.

Så blir det snabbt måndag morgon och innan planet lyfter har jag tänkt ta en runda på stan. Öppnar hotellets ytterdörr och där är den, la Bora rusar genom varenda millimeter av mig och jo – jag håller bokstavligen på att blåsa av trottoaren. Får hålla mig i lyktstolparna för att inte lyfta. Osannolikt? Kanske, men helt sant. Claudio hade definitivt en poäng när han föreslog stenar i fickorna. Hinner tänka att flygresan kommer att bli turbulent om vi ens kan lyfta…

Ingen fara visar det sig. Vi lyfter och innan jag hinner blinka landar vi på Arlanda och kylan biter i kinderna. Vindstyrka på 100 m/sekund eller -25 grader C… måste jag välja trotsar jag nog ändå Kung Bore, fast kanske inlindad i en björnfäll…