Tag Archives: Neapel

Farväl caffè latte-rusk, ciao Napoli

Lämnar stans tröttsamma snömodd för en helg i Neapel. Sirena d’Oro, nationell olivoljetävling organiserad av Jordbruksdepartementet, Campania-regionen och staden Sorrento i samarbete med bl a ICE, hålls årligen i Neapel. Vid årets åttonde event medverkar ett 30-tal av Italiens främsta DOP-producenter. Utmärkelser, guld, silver och brons, tilldelas vinnarna i kategorin lätt, medium och intensiv.

Jag och Roland Mellberg från Olja & Oliv är inbjudna av ICE som representanter från Sverige. Två dagar fyllda av möten med producenter, middagar och olivoljeprovning.

Vi flyger med Lufthansa och mellanlandar i München. Det visar sig att tiden mellan flighterna är för knapp och vi blir fast på Münchens flygplats i fem timmar…! Istället för att spendera kvällen på en av Neapels anrika och äldsta pizzerior med avsmakning av lokala gastronomiska specialiteter får vi låtsas Italien och beställer in pasta och en flaska rött på ett av flygplatsens matställen. I sådana lägen är det skönt med trevligt resesällskap… Timmarna går fort och vi landar äntligen i ett regntungt men betydligt varmare Neapel.

Lördag morgon ösregnar det fortfarande. Vår grupp som består av europeiska inköpare och journalister blir genomdränkta när vi går mot Palazzo San Teodoro för Sirena d’Oro.

Som importör får man möjlighet till B2B-möten och vi träffar producenter och provar ett stort antal oljor.

Här får vi prova fyra olivoljor från olika regioner under ledning av en certifierad olivoljeprovare.

Vid lunchtid skingras molnen, solen lyser från klarblå himmel och det känns som vår. Roland och jag förser oss med vin, går ut på balkongen och bara njuter. Det är nära 20 grader varmt, palmerna i parken Villa Comunale vajar, jag ser havet glittra mellan bladverken och lyckan är total. När man inte har sett solen på månader, blir frostnupen så snart man sticker näsan utanför dörren och suktar efter värmen är det här himmelriket, en stund, sedan är det dags för business igen.

På lördagskvällen står gemensam middag på schemat men innan dess har vi några timmar på egen hand.

Det är med en viss ambivalens jag ser på Neapel och vandrar dess gator. För en tillfällig besökare är Camorran inte synlig, i alla fall inte om man håller sig ifrån de spanska kvarteren. Allt det fasansfulla och skrämmande som händer i Neapel och stora delar av Kampanien gör mig sorgsen men någonstans vill jag ändå se. Hur är det – egentligen?

Under de knappa timmar vi utforskar de mer rumsrena kvarteren ser vi mest butiker och tar en snabb espresso på en av kaffebarerna. En eloge till Roland som imponerande nog och outtröttligt hängde på min shoppingturné.

I de spanska kvarteren är gatorna smala gränder, tvätten hänger på tork och små restauranger trängs med butiker och hål i väggen. Här gör man klokt i att inte förirra sig, jag har blivit varnad av italienare hemma i Sverige som bett mig – lova att du inte går ensam, märkliga saker händer.

Jo, någonstans känner vi en krypande olust och det är som med skräckblandad förtjusning. Jag känner mig dragen till de minsta och mörkaste gränderna för att se vad som sker djupt därinne bland tvättlinor, vespor och annat odefinierbart men den andra känslan, instinkten som uppmanar dig att fly och inte se bakåt tar överhanden. Inte på något annat ställe i Italien har jag känt ett sådant överväldigande obehag, kan inte sätta fingret på exakt varifrån olusten kommer men den finns där, hotfull och så närvarande att den går att vidröra.

I andra kvarter, på gatorna bakom Rivera di Chiaia, där Prada, Armani och Gucci huserar råder en annan atmosfär. Gatorna är ljusare, renare och liknar det Italien vi helst vill se…

Lördag kväll och middag på Radici. Hela gruppen är samlad plus italienska producenter i urval. Vi serveras en femrättersmeny innehållande lokala specialiteter.

Gateaux di pesce bandiera, fior di latte di Agerola, scarola stufata – med olivolja från DOP Cilento.

Zuppetta di totani di paranza su passatina di fagioli cannellini – med olivolja från DOP Peninsola Sorrentina.

Gnocchetti verdi ai friarielli, frutti di mare, gamberi testa viola – med olivolja från DOP Colline Salernitane.

Trancio di tonno rosso in crosta di erbe mediterranee – med olivolja från DOP Irpinia.

La cassata infornata a modo nostro, salsa ai fichi d’India.

Gott och vällagat, jag gillade första rätten och desserten bäst.

Bussen hämtar upp oss vid halv tolv-tiden. Väl tillbaka på hotellet slår vi och danskarna följe och avslutar med kaffe och grappa/limoncello på närmaste krog.

Söndag morgon efter frukosten går Roland och jag upp på takterrassen och blickar ut över bukten som vädermässigt visar sig från sin bästa sida.

Vårt hotell ligger på Via Partenope, precis nere vid havet med utsikt mot Castel dell’Ovo. Vi spanar schyssta våningslägen.

I 17 grader och solsken promenerar vi till palatset för fler möten med producenter. Längs vägen möter vi många fiskare, i båtar, med spön och somliga med hink.

Efter några sista möten och snack med producenter är det dags för lunch på Crudo Re. Ett litet och trångt ställe men med riktigt god mat.

Mozzarella di bufala, auberginer i tomatsås, färsk olivoljeslungad, späd broccolli och en italiensk “kåldolme”.

En pudding innehållande ris, ärter, köttfärs och tomatsås.

Helfriterad merluzzo (lokal fisk) med ruccola och tempurafriterade grönsaker.

Dessert, en pastiera, som jag tyvärr tror blev lite för lös, och chokladglass.

Två intensiva och händelserika dagar är till ända och sent söndag eftermiddag hämtas vi upp för avfärd mot flygplatsen.

Landar på ett snötäckt Arlanda i bitande iskyla. -23 grader, en tempskillnad på 40 grader. Bara att bita ihop alltså, ciao Italia – hej kung Bore.